LINNÉA SAMIA KHALIL

En sak jag länge funderat över är kvinnor som blir utsatta för våld i nära relationer. Jag har själv alltid varit så extremt noga med att säga ifrån om det är någonting jag tycker är fel. Speciellt i relationer. Jag har själv alltid varit principfast och sett mig själv som en stark person med stark vilja. Speciellt i relationer. Och jag har, precis som många med mig, inte i min vildaste fantasi kunna förstå mig på kvinnor som låter sig tryckas ner och brytas sönder, inuti eller utanpå eller bådadera, av sina män.

Hur?

Vart tar respekten gentemot sig själv vägen?

Vart tar ens värdighet vägen?

Hur kan man ljuga för sina närmsta för att faktiskt försvara mannens och hans handlingar?

Hur kan man ’okeja’ detta osunda beteende genom stanna kvar hos mannen som gör mer ont än gott och som gång efter annan lovar tomma löften om att allting ska bli bra och framförallt; hur kan man gå på dessa tomma löften, gång på gång, när man innerst inne vet att det aldrig kommer att ske?

Det är så att jag skäms när jag läser vad jag skriver.

Jag ska snart berätta mer om varför, men först vill jag att du som läser gör en sak.

Jag skulle vilja att du som läst och kanske till och med hållit med i tankarna ovan tar en liten paus. Stanna upp, tänk efter och ställ dig själv frågan; kan det verkligen finnas så många som tycker det är så fruktansvärt svårt att bryta, lämna och säga nej om det egentligen och faktiskt är så barnsligt enkelt?

Kan det i själva verket vara så att normaliseringen av det destruktiva sker väldigt långsamt och subtilt? Att det som för en utomstående verkar konstigt, chockerande, oacceptabelt och oförståeligt faktiskt blivit normalitet för den utsatta. Att personen i fråga faktiskt inte själv inser att någonting är fel. Kan det vara så att relationen till en början är fin och kärleksfull. Han är uppvaktande, romantisk, charmig och fin. Att allting är fint tillsammans. Att hela världen kretsar kring sin nya kärlek och man är upp över öronen förälskad, kär och galen. Kan det vara så att ett förtroende byggts upp och relationen djupnat och utvecklats till kärlek och partnerskap innan han successivt börjar bryta ner kvinnans självförtroende i små bitar och samtidigt som detta görs är allting annat väldigt fint, fortfarande. Ja, förutom de där små sakerna han gör och säger som verkar lite dumma, men alla har väl sina brister? Kan det vara så att detta tillslut präglar hela förhållandet och det som till en början var någonting fint och romantiskt helt försvunnit utan att man själv sett och insett att det faktiskt är så. Att den människan man föll för är den man tror man har fastän det i själva verket är någon helt annan. Den och det fina som till en början fanns, var en fasad och ett återkommande mönster för att få dig precis dit han vill.

Så ja, självklart skäms jag när jag läser vad jag skriver eftersom jag själv faktiskt en gång tänkt tankar som dessa. Tänkt tankar om att människor i destruktiva förhållanden på något sätt skulle vara svagare än andra. ”Faktum är att det egentligen förhåller sig tvärtom. Kvinnorna blir ofta slagna av en man och aldrig mer. Hon går på niten en gång, sedan har hon lärt sig känna igen maktbehovet, kontrollbeteendet, det som gör att han till varje pris måste bestämma över allt det som är hon: hennes värld, hennes tankar.” (Liza Marklund, Aftonbladet 2004)

Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara för någon människa hur jag själv hamnade där. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara hur en annan människa tänkte mina tankar åt mig. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara hur det känns att, såhär i efterhand, förstå att man varit en av dom man aldrig trodde man kunde bli. En av dom man vetat att man aldrig skulle bli. Det enda jag önskar och vill är att du som läst detta tänker efter, slutar döma, öppnar ögonen och förstår att de människorna du läser om - varesig det är förövaren eller offret - det är dom du har runt omkring dig. Din kollega, din vän, ditt syskon, din granne. Och det handlar inte om att vara svag. Det handlar om att bli uppslukad, duperad och berövad sig själv. Genom en fin fasad, vackra ord, pirr i kroppen och sköna känslor. Genom allt det där som alla människor någon gång önskar få uppleva i livet. Det handlar helt enkelt om att i själva verket tro att kärleken bara kan vara vacker. Att den inte har några baksidor. 

Det är precis så jag önskar att det vore. 

Och det är precis så det borde vara.

Så. Jag ställer samma frågor igen. 

Vart tar respekten gentemot sig själv vägen?

Den går förlorad. Totalt. Och det krävs enormt mycket arbete med sig själv för att återfå den. En gång för alla.

Vart tar ens värdighet vägen?

Den går förlorad, den också. Totalt. Och det krävs även här enormt mycket arbete med sig själv för att återfå den. En gång för alla.

Hur kan man ljuga för sina närmsta för att faktiskt försvara mannen och hans handlingar? 

När det onormala blivit normalt försvarar man det och avvisar deras ord om att någonting skulle vara fel. Ingenting är fel. Allting är normalt. Dom har fel. Och för att slippa konfronteras med deras syn och tankar kring situationen säger man det man vet att dom vill höra, även om det är det som inte är sant för att slippa onödiga diskussioner. 

Hur kan man ’okeja’ detta osunda beteende genom stanna kvar hos mannen som gör mer ont än gott och som gång efter annan lovar tomma löften om att allting ska bli bra och framförallt; hur kan man gå på dessa tomma löften, gång på gång, när man innerst inne vet att det aldrig kommer att ske? 

Man vill tro på att allting kommer att bli som det en gång var. Man vill tro att den där fina, kärleksfulla och omtänksamma mannen som man en gång föll för är tillbaka. Man vill tro att hans ord är sanna när han kramar om dig, säger att han älskar dig, ber om förlåtelse och bedyrar att det aldrig någonsin kommer att hända igen…