Elisabet Höglund
Elisabet Höglund. Anledningen till att jag inte kunde hålla tyst längre. Som jag så många gånger tidigare pratat om, att det ibland nästan är värre med människors kommentarer och ignorans kring saker man berättar som hänt, som ibland kan kännas värre än själva händelsen. Bli förminskad, ifrågasatt, skuldbelagd - som om inte själva händelsen vore mycket nog att bära.
Elisabet Höglund. Det finns så mkt jag skulle vilja säga dig just nu. Det finns så många frågor kring dig som snurrar i mitt huvud.
Tex… Du skriver bland annat följande mening i din artikel som publicerades igår: ’Varför protesterade de inte tidigare?’
När jag läste detta snurrade ungefär en miljard frågor i huvudet.
Är det verkligen detta som är problemet? Är tiden verkligen problemet här?
Hur frågan ens kan ställas är för mig en gåta.
Skulle tiden förändra grisarnas beteenden? Om jag hade berättat om när den, för mig okända mannen, som tog sig friheten att spruta ner mitt ansikte när jag låg och sov i ett hotellrum för några år sen - skulle hans handling förändras då? Har jag hjälpt honom genom att inte våga snacka om det eller har det helt enkelt handlat om att jag känt mig äcklig och dum i huvudet? Och varit för rädd och orkeslös för att ta diskussionen med såna som dig, som uppenbarligen tycker hanteringen kring situationen är större än själva problemet. Hur berättar man ens om de mest bisarra saker man varit med om, där ingen annan sett eller kunnat vittna, utan att behöva ta fighten om att bli ifrågasatt om huruvida man själv hade kunnat undvika situationen? Jag borde helt enkelt hållit mig vaken den natten, så skulle det aldrig hänt. Eller?
Jag kunde ju skitit i att bli ihop med han den där glada, charmiga och roliga mannen som senare skulle komma att bryta tummen av mig.
Jag kunde också skitit i att berättat om det eftersom bemötandet jag fick i samband med att jag berättade var: men var det verkligen så farligt då? Han som är så rolig, han måste haft en dålig dag bara? Är du säker på att du inte vred handen själv, ur hans grepp - så att tummen gick av?
Och vet du vad? För mig har bemötandet varit precis likadant. Varesig jag berättat om det direkt eller väntat.
Och det är det som fått mig att inte palla snacka om jobbiga grejer längre. Det var precis så jag kände när #metoo snurrade igång. Jag orkar inte. Orkar inte med förminskning och folk som ska skuldbelägga en ännu mer.
Samtidigt så kunde jag inte släppa din artikel. Orden har liksom etsat sig fast i mitt huvud.
Och jag tänker inte låta en sån som du tysta mig. Eller förminska mig. Det räcker med att grisarna gjort det dom gjort. Jag ställer mig upp och krigar tillsammans med alla andra starka och vettiga människor som faktiskt tar denna debatten på allvar.
Som ser de verkliga problemen.
Så tack för din vidriga artikel - den fick mig att vakna och inse att även min röst behövs.
